Quick Search

1976 BMW 1502 och Skoda 110R

1976 BMW 1502 och Skoda 110R

Passionen år ditt viktigaste verktyg. Låt känslorna styra! Om inte passionen finns där kommer det att bli mycket svårare att ro renoveringsprojektet i land.  Alla renoveringsprojekt är olika – utom på en punkt. Dumåste hysa varma känslor för ditt projekt om du ska gå i mål. Text Jon Remmers.

Det var vedervärdigt. Motorn spikade vilt. Det fanns ett jättelikt glapp i styrningen som gjorde det helt omöjligt att hålla rak kurs. Vibrationerna mellan kupéns fyra väggar kändes som ett varsel om Dantes inferno. Ändå ville jag inte att resan skulle ta slut. Jag ville bara fortsätta köra, för i mitt huvud plockade jag redan isär och ihop bilen. Med nya bromsar, styrsnäcka, polering av alla aluminiumdetaljer. Jag ville ge den allt. Fanns det någon rättvisa i världen om inte den här sköna bönan åter fick glänsa?

Det var min första tur i Klassikers nyss införskaffade projektbil. En Skoda 110R från 1976 som vi senare skulle ge namnet Kamrat 110R och renovera till toppskick. Det var någonstans där, mellan förvaringsplatsen i Linköping och Klassikergaraget i Stockholm som jag på allvar blev, ehrm, k… nej men inte i en bil, det är ju sju… jo men faktiskt, kanske ändå … kär?

Det är bra att vara kär i en bil om man föresätter sig att renovera den. Det räcker helt enkelt inte till att bara känna sådär lagom mycket när familjens semesterkassa ska styras om till att betala en billackerare – när det för tionde gången inte blir något fredagsmys framför teven eftersom du måste stå i garaget och rengöra grumliga grunkor.

Eller när du ska förklara för grannarna varför det ibland luktar thinner från ditt garage, och att det nog måste få fortsätta lukta thinner något eller några år till, även om det stör grillningen. I sådana lägen är ren, höggradig och ohämmad passion för det man håller på med absolut nödvändig.

Allt annat är i sammanhanget lättillgängligt. Vi människor bär förmågan att på relativt kort tid bygga upp i det närmaste encyklopediska kunskaper inom de mest märkliga ämnesområden.

Och efter att ha läst det mesta som skrivits om hur elsystem konstrueras eller hur växellådor renoveras – så är steget inte långt till att själv gå ut i garaget och göra jobbet. Men om inte sinnesrörelsen finns där så kommer det inte att bli någon renoverad kardanaxel. Boken om hur det går till kommer varken att bli lånad eller läst. I värsta fall blir bilen stående i decennier.

I Klassiker skriver vi om renoveringar som gått i mål och i den här specialutgåvan har vi sam- lat några av de roligaste reportagen. Vi har genom åren stiftat bekantskap med de mest   väsensskilda nyrenoverade existenser. Det som förenar dem alla är att det alltid finns en mycket stark berättelse kopplad till frågan om varför just den här bilen blivit renoverad.

Det kan vara så att den som renoverat suttit större delen av sin barndom i just detta baksäte. Någon annan är helt uppslukad av konstruktörens livsöde, och ser det som sin livsuppgift att göra denne rättvisa. Alla talar kanske inte om förälskelser och passion.

Men att renoveringsprocesser drivs framåt av känslor är tydligt, vilket i sig utgör ämne för en hel psykologikonferens – det vi talar om är fortfarande bara plåtlådor stående på fyra hjul. Varken mer eller mindre. Likafullt finns knappast någon gräns för hur mycket av vad som helst vi investerar i dem. Det är inga små frågor det här och de finner knappast svar mellan de här pärmarna, så vi lämnar dem till psykologerna.

När vi i Klassiker skriver om våra egna projektbilar gör vi det gärna med allt vad vi känner när vi jobbar med dem. Vi är också mycket måna om att aldrig säga att någonting bara kan göras på vårt sätt. Vi berättar gärna i detalj hur just vi gör och vad vi har gjort. Men att vifta med pekpinne och självpåtagen doktorshatt blir mest konstigt när kompetensen hos våra läsare är så vittomspännande och enorm.

Det finns inte heller något facit för hur en renovering ska gå till. Varken i det stora eller det lilla. Någon skickar hela karossen till Norge där den doppas i syrabad och på så vis blir helt fri från rost även i de skrymslen dit   inget mänskligt öga någonsin når. Den andre köper sprejburkar på macken och bättrar lite i  skärmkanterna när andan faller på. Det är två vägar att vandra som båda kan skänka exakt samma bilnöje. Vad allt handlar om är att du som renoverar måste hitta rätt väg för dig och din bil. Det finns inga universella rätt och fel.

När faktorer såsom livssituation, plånbok, vilja, vision om slutresultat och erfarenhet vägs ihop finner man snart att det finns minst lika många rätt som det finns bilentusiaster. Den som fantiserar om norska syrabad finner aldrig glädje i en renovering med sprejburk. Tittar du på ett renoveringsobjekt och önskar ett köpråd? Självrannsakan – väg vad du känner för bilen mot bilens behov. Det är bara du som kan svara rätt.

Klassikers senaste projektbil, en bjärt orange BMW 1502 från 1976 är ett gott exempel på att den längsta vägen kanske inte alla gånger är den självklart bästa. Varsamt körd längs osaltade vägar – utgångsläget var bästa tänkbara. Våra största grubblerier har kanske främst handlat om hur lite vi ska göra med bilen. Vi tror nämligen att perfekt renoverade veteranbilar knappast kommer att vara bristvara i framtiden. Det svåråtkomliga kommer alltid att vara bilar som brukats men inte till den grad där ryggraden sviktar – bilar som renoverats men inte så hårt att dess ursprungliga identitet tvättats ur kläderna.

När vi för första gången öppnade förardörren till den brandgula BMW:n där den stod parkerad på Gotland luktade det just BMW och inte nyss uppsydd bilinredning ur kupén. Det mardagar och turer i måttlig fart längs kalkstenskantad landsväg. Det är en egenskap som man bara kan ta bort ur en bil. Man kan aldrig någonsin trycka tillbaka den in i kupén när den väl renoverats ut – med mindre att man lånar ut bilen till en dam boende i Bro på Gotland och ber henne köra 40 år just så lagom snabbt som Gunvor gjort, och… Nej stopp och belägg. Nog för att det här med att renovera en bil kan försätta människor i märkliga situationer, men det får ändå finnas gränser.

Ibland kan det vara absolut nödvändigt att gå hela den långa vägen. Den gröna Skoda jag körde hem från Linköping visade sig vid närmare inspektion bära på ett komplicerat problem. Under den blekt gröna lackeringen bubblade rost och den enda lösning vi litade på var att slipa karossen plåtren och bygga upp ytan från grunden. Med en så omsorgsfull lackering kändes det absolut nödvändigt att montera nya dörrhandtag, och lyktsargar, och emblem, och…

Skodaprojektet skulle bli långt mer omfattande än vad någon i redaktionen förstod när vi först tittade på bilen. Blankt blev det, men när allt var klart var jag inte längre säker på vad jag kände för bilen. Det här var ju något helt annat än den bedagade skönhet jag med livet som insats lotsade från Linköping. Vi hade glidit isär. Kamrat 110R hade vuxit upp och blivit en riktig finbil.

Nu körs den av sina nya ägare Elin som uppskattar den på rätt sätt. Jag står kvar där jag var från början, något mer tunnhårig. Med nya renoveringsprojekt i sikte.

Det är bara plåtlådor stående på fyra hjul. Varken mer eller mindre. Likafullt fifinns knappast någon gräns för hur mycket av vad som helst vi investerar i dem.

Du har redan betygsatt detta:
1983 Aston Martin Lagonda
1964 Volkswagen Karmann-Ghia Cabriolet

Relaterade inlagg

Kommentarer

 
No comments yet
Redan registrerad? Logga in har
Guest
måndag, 21 augusti 2017
Om du vill registrera dig, fyll i anvandarnamn och namnfaltet